juliarike.blogg.se

Idag gick det upp för mig att depression kanske inte är lika självklart för andra som det är för mig, vilket nästan chockade mig lite för att det är så naturligt för mig, men jag insåg att det är ju klart? Jag visste inte hur man cyklade innan jag lärde mig, varför skulle andra veta något om saker de kanske inte nödvändigtvis behöver veta något om? Man matas nästan dagligen med texter, utlåtanden, krönikor eller människor med historier. Vi har alla hört det förr, mental ohälsa är extremt vanligt och det måste bli allmänt accepterat som en folksjukdom. "Mental ohälsa i alla dess former är inte tabu". Vi har alla hört det, men vem är det som lyssnar? Kan det vara så att de som inte lider av hjärnspöken inte vill höra eller anser att det inte är något att bry sig om? Att de ser och hör men inte tar till sig?

 

Jag tycker att det är otroligt viktigt att detta uppmärksammas. Dels för att det i dagens samhälle är tusen gånger mer ok att stanna hemma för en förkylning än att stanna hemma på grund av något man inte kan hjälpa och inte kan komma ifrån utan rätt stöd. Jag vet få personer som skulle ta sitt liv endast på grund av lite nästäppa. Men även för att så otroligt många mår dåligt trots att de kan få hjälp att klara sig ur sin situation, med mer eller mindre slit. Därför tänkte jag att jag skulle skriva ned en lista som kanske kan fördjupa er lite i hur det känns att leva med depression, vilket är individuellt för varje drabbad människa, men ändå någon sorts inblick i det hela! Jag är ganska säker på att många kan känna igen sig i mig även om det som sagt är otroligt individuellt. Och om någon kan se sig själv i denna lista så vill jag bara pusha att du är inte ensam! Jag och 1 av var 5e svensk kämpar med dig, så keep on fighting! 

 

1. Jag har inte bara svårt för att blir glad eller behålla en positiv inställning, som många verkar anta rent generellt om depression, jag har även svårt för att bli arg och ledsen. Jag går ständigt runt i ett slags jämnt sorgtillstånd. Jag är varken glad, arg, ledsen eller neutral. Jag är konstant på minus. Jag är avtrubbad och har svårt för att reagera enligt det som föväntas av mig oavsett vilken känsla som hör till sammanhanget - emotionellt avdomnad, tusen nålar. Men med det sagt menar jag inte att jag är oförmögen att skratta eller gråta, jag kan absolut fungera i samhället (alla kan inte det) men jag skrattar inte på riktigt och händelser eller kommentarer som vanligtvis skulle få mig att reagera påverkar mig inte alls på samma sätt som när jag mår bra.

2. Jag kan inte ens på mina båda händer räkna de gånger som jag fått höra "men du ser ju inte deprimerad ut?". Nä, det gör jag inte. Det syns inte på utseendet om du har ADHD, dyslexi, om din farmor gått bort eller om du är hungrig heller. De dagar jag har samlat kraft nog (med hjälp av ca 7-15 olika larm på telefonen och ett övermänskligt självtvång att över huvud taget få mig ur sängen) att ta mig till skola, arbete eller ens träffar människor utöver min familj och mina närmsta så skapar jag utan att tänka på det en skyddsvägg. Jag skrattar bort mina problem, för allt är bra och allt är rätt. Absolut inget fel på mig (vilket det heller inte är, det är inte FEL att vara deprimerad)! Så nej, jag SER inte deprimerad ut, jag VERKAR inte vara deprimerad och jag BETER mig inte som en deprimerad person enligt samhället förväntas göra. Inte ens detta inlägg verkar särskilt deppigt. Men åter igen, det syns inte på utsidan och det leder till en välbehövlig upprepning av den klyschiga frasen "det är insidan som räknas". DEPRESSION ÄR INTE VATTKOPPOR GOTT FOLK.

 

3. Jag blir väldigt lätt väldigt irriterad. Jag är konstant utmattad och har noll ork, lust eller motivation att göra något alls. Det leder till att jag snabbt tappar intresset för saker, jag ger upp lätt och min stubin blir väldigt kort. Min olust och icke existerande energi gör också att jag inte vill göra saker. Nej jag vill inte umgås med dig, nej jag vill inte dra med ut på krogen, nej jag vill inte delta i någon kompis-middag, nej jag vill inte gå på fest, nej jag vill inte vakna och nej jag vill helst inte göra något, ALLS. 

4. "Mycket snack och lite verkstad" är mitt deprimerade tillstånds livsmåtto. Jag kan ligga vaken kvällen innan D-day och planera. Jag ska äta skitgod frukost, gå till skolan och vara framme i tid, jag ska träna, plugga, blogga, umgås, njuta, skratta, gråta, STOPP. Det går inte. Det tar tvärstopp redan vid steg ett, äta en skitgod frukost. Jag vaknar av larmet vid halv 6, försöker röra armar och ben trots att jag vet om att det redan är kört. Redan när jag öppnar ögonen vet jag vilken sorts dag det kommer att bli. Jag kan inte motstå rösten som talar om för mig att jag kan sjukanmäla mig. "Det är måndag, ingen går till skolan på måndagar", "Det är fredag, en extra helgdag spelar ingen större roll", "Onsdagar är så långa, du kommer ändå bara må skit om du går till skolan idag. Bättre att du är hemma och tar hand om dig själv". Ett evigt jävla malande i skallen samtidigt som ångesten kommer krypande för jag har ju faktiskt matteprov om två dagar och jag behöver verkligen gå till skolan, CSN kommer ryka, jag kommer få dåliga betyg och ett skitjobb, jag kommer inte kunna försörja mina barn och jag kommer bo hemma i evigheters evighet. Ändå ligger jag kvar i sängen tills min buss har gått för länge sen, och jag orkar ju inte bli försenad, jag orkar ju egentligen ingenting, så jag fyller i min sjukanmälan och somnar om.

5. Det faktum att jag vill så mycket men mentalt klarar av så lite skapar en extrem inre stress. Jag är så medveten om mig själv och min omgivning vilket leder till att jag ser konsekvenserna som stora tunga moln framför mig. Man kan ju tycka att jag i stället borde ta tag i mina problem, gå till skolan, röra på mig ordentligt och skärpa mig - om det nu vore så enkelt! All den problematik som jag utsätter mig själv för skapar ett slags baksnurr som får mig att göra helt tvärt om. Har jag en hel hög med läxor? Äh, jag ligger kvar i sängen tills jag ska somna igen ikväll. Jag blir fullkomligt handlingsförlamad. Jag kan inte själv bestämma över min egen kropp och mina egna handlingar, allt som jag vill och behöver göra blir lidande - jag blir lidande. 

 

6. JAG KAN INTE BARA GÖRA VAD SOM HELST PÅ EGEN HAND. Jag kommer aldrig till skott med något utan en dragkrok, någon som drar igång mig. Jag behöver skapa konkreta anledningar till varför jag borde göra vissa saker, annars låter jag bli. Det är otroligt mycket mer lockande att åka direkt hem och lägga sig i sängen än att umgås med vänner eller att åka till gymmet. Om jag i stället gör planer med någon att åka till gymmet tillsammans med mig så blir det mycket svårare att dra sig ur, jag måste hela tiden lura mig själv!

7. Jag vet vad som får mig att må bra, jag gör det bara inte. Jag MÅSTE röra på mig dagligen för att få igång endorfinerna och få upp pulsen lite, jag MÅSTE äta regelbundet och tillräckligt, jag MÅSTE ha rutiner och jag MÅSTE träffa människor, gå till skolan och planera saker som jag MÅSTE försöka hålla mig till. Allt detta är vardag för de allra flesta, inga konstigheter alls, det är ju sånt man bara gör? Det är ju livet, eller? Inte för mig. Jag är tvungen att klara mig igenom och motivera mig själv till att göra alla de saker  som jag egentligen inte orkar och allt som jag gärna skulle betala någon för att få slippa. Minsta motgång för vem som helst blir ett berg att klättra över för mig och därför är det så svårt att bli bättre. Det tillsammans med den riktigt jävla sjuka obryddheten som jag tampas med gör att inget riktigt spelar någon roll egentligen, samtidigt som det är väldigt ångestframkallande. För vad spelar det för roll om jag är hemma, vad kommer ändras om jag går till skolan? Jag skulle inte må bättre för det så varför ska jag bry mig? Det är den farliga biten. När man är så långt gången att man inte längre ser någon som helst mening med någonting. "Vad spelar det för roll om jag ställer mig på tågspåren? Nä, ingen roll alls.".

 

Kan någon nu tala om för mig varför det här är något som man ska viska om, något man inte får tala högt om? Förkylning eller maginfluensan får man minsann prata om bäst man vill. Man får stanna hemma från skola eller arbete utan att någon lyfter på ögonbrynet och kallar dig lat eller oengagerad, att man ska rycka upp sig. Hur kan det vara så?

Detta var alltså en del av mig som jag valde att dela med mig av till de som orkar läsa! Jag skäms inte och jag hoppas att någon som läser detta kanske ser att det är okej att vara sårbar, man måste inte alltid vara stark. Man är inte mer än människa. Och jag hoppas att någon lär sig av det här, att vara deprimerad är så grymt mycket mer än att vara ledsen. Jag har kämpat med detta under snart två år, det finns ingen quickfix och det är en resa man måste göra själv.