Varför jag bloggar
De allra flesta som bloggar har ett mål, ett driv eller en nish. Jag har många gånger önskat att jag kunde nå ut till en större mängd läsare och kanske tillföra något till någons vardag, glädja eller hjälpa någon. Men jag har insett att jag mår bäst av att skriva för min egen skull. Det spelar ingen roll om någon läser, kommenterar, tar till sig eller kritiserar. Jag skriver för mig och det hjälper otroligt mycket. Det är en grym push ibland.
När man är uttråkad kan man alltid kika in på bloggen, skriva av sig om det man ser runt omkring sig eller vad man känner inom sig. När man är arg kan man få ur sig aggressionerna genom att trycka lite extra hårt och snabbt på tangentena. När man har läx-kramp kan man ta en paus från uppsatsen och beskriva sin dag, musik man gillar, sina mål, minnen.. Vad som än vill ut. Det är jätteskönt. Som en online-dagbok inför publik.
Jag har aldrig hittills reflekterat över hur ni som faktiskt spanar in här varje dag uppfattar det jag skriver och jag har heller inte fått så mycket reaktioner från er. Kanske för att jag inte direkt är revolutionerande inom bloggvärlden, kanske för att mina inlägg inte väcker så mycket tankar, kanske för att ni har läst det förr? Och det är faktiskt rätt skönt. Det är skönt att slippa den dagliga pressen att alltid vara störst, bäst och vackrast för att vara någon. Här får jag vara mig själv, här finns ingen tävling, inget lopp att vinna.
Det är skönt.
